Är det för sent för framtiden nu?

Har inte orkat skriva så mycket nu har ju jobbat..
Var med Alex idag, det var trevligt men det är inte det som jag tänker på just nu.
Nu tänker jag på min patetiska storebror.
För ca 2 veckor sen hade vi ett ultra-mega gräl och enligt mig så gick han för långt som vanligt och efter det har jag valt att total ignorera honom.
Men så ikväll när jag och syrran satt och kollade på tv nämnde han att jag var skyldig honom pengar för hans busskort som jag råkat slarva bort samma dag som det gick ut och påstår att jag då är skyldig honom 400 för det, vilket är vad det kostade i nypris.
Enligt mig är det lika absurt som han själv. Han påstod att han förlorade på det vilket inte riktigt är hela sanningen eftersom att han istället för att åka buss då lånade mammas bil, gratis!
När jag sa att han inte skulle få sina jävla 400 kronor så påstod han att han då lika gärna kunde ta något utav mig som var värt dom pengarna men för hans skull kommer han inte att göra det för både han och jag vet att det i så fall kommer att bli konsekvenser som följd.
Han är bara ute efter pengar den snåle jäveln och eftersom att han är 22 år och aldrig haft en riktig fast inkomst kan jag dock förstå att han börjar bli lite pengakåt vid det här laget. Han vet inte värdet i att ha ett jobb, att slita varje dag för att få pengar utan lever istället på alla andra, i störstadel våran mamma som har en 22 årig vuxen bebis hemma som inte ens kan hålla reda efter sig.
Jag hoppas att han snart inser att han skapar mycket störningar hemma och att det finns personer som helst av allt bara vill att han skall flytta hemifrån igen. Det är en önskan men vi alla vet att det inte kommer hända inom den närmsta tiden eftersom att han inte ens lyckas få ett endaste jävla jobb.
Ibland kan han klaga på mitt donkenjobb och se ner på det, trots att han själv sökte på Max utan utdelning. Han kan klaga på mitt jobb när han är den som inte får någon lön den 25:e varje månad. Han är den som inte kan spara pengar till sin framtid, han är den som inte kan köpa saker bara för att han vill ha dom.
Det har varit så skönt att jag jobbat så mycket nu det senaste och i och med det sluppit träffa honom, det har varit så skönt att jag glömt hur mycket jag stör mig på honom. Känner mig irriterad så fort jag ser honom.
Han är på både mig och lillsyrran Carolina om allt mellan himmel och jord. Klankar ner på både henne och mig. Skrattar sitt fula överlägsna, förnedrande skratt som nog egentligen bara döljer hans tveksamma inre. Han gör allt för att irritera oss. Jag tror ibland att han njuter av att vi stör oss på honom, tror han får en så kallad victory känsla av det. Vad han nu kan tänkas vinna på det?
Han tror att han kan komma hem efter 6 månader och veta bäst, han beter sig som en dåligkaraktär i en B-såpa. Han tror att han är kung i sitt eget hus. Hans beteende bevisar bara hans låga karaktär och dåliga självförtroende. Att må bra av att plåga sina systrar, små systrar till och med, till vansinne kan inte vara något att vara stolt över.
Många gånger har jag frågat mig vad som får honom att bete sig som han gör, det är det nog bara han som vet.
Jag hoppas bara att han skärper sig snart, ber om ursäkt för hur han betedde sig under vårat gräl, jag hoppas verkligen det för just nu ser jag bara på honom med avsky och skulle det börja brinna skulle jag hellre rädda min Spidermansamling istället för honom..

Jag önskar att allt kunde bli som förr, när jag såg upp till honom, när han var den jag ville bli när jag blev lika stor som honom, jag vill att han skall kunna vara den jag känner att jag kan gå till närhelst jag är ledsen. Jag vill att han skall betyda lika mycket för mig som han gjorde när vi var små.
Jag vill älska min bror igen!