Nu är det så här då va..

Nu är det så här då va att jag inte riktigt kan komma på så mycket roligt att skriva, jag har liksom lite idétorka. Inte det att jag inte fortfarande har mina konstiga funderingar som jag alltid har utan mer hur jag skall beskriva dom på ett sådant sätt att folk inte går och blir rädda för mig.
Jag är vad jag redan vet och har vetat ett tag en ganska säregen person, det finns nog inte många som jag och jag måste erkänna att jag trivs bra med det.

Men jag har ett litet problem som för många kan verka lite lamt. Det kan hända att jag faktiskt har skrivit om det innan men det gör mig inte så mycket för det bevisar bara att det är ett problem som jag inte riktigt kan bli av med..

Jag vill bli ihågkommen.
Inte av min familj eller vänner eller folk omkring mig i närheten. För det blir alla som har sådana.
Jag vill bli ihågkommen av folk som jag aldrig har träffat, som inte hade vetat vem jag var om jag inte gjorde just det eller lyckades med just det.
Det är inte storhets vansinne för jag vet lika bra som alla andra att om jag skulle få makt så skulle allt det jag styrde över gå under inom loppet av några dagar.
Jag har heller inte fått Michael Jackson-syndromet - jag tror inte att det finns något som heter så, så jag anser att jag kommit på det uttrycket själv - jag vill inte bli en världskändis, det skulle inte denna världen klara av..
Men på något sätt vill jag bli ihågkommen, av många.

Jag har tänkt lite på hur jag skulle kunna lyckas med det och ett utav mina skämt om det är att jag skulle ta livet av mig när jag kände att livet inte hade mig mer att erbjuda - nej jag är inte självmordsbenägen men jag vill inte heller ligga och ruttna på ett ålderdomshem där allt är ransonerat och dit mina släktingar aldrig kommer och hälsar på - men om jag nu skulle ta livet av mig kan jag inte göra det på det vanligga sättet för det finns ingen som minns en på det sättet. Folk tar livet av sig varje dag men det är genom att ta piller, hoppa från broar, gasa sig i garaget, hoppa framför tåget och så vidare och ingen minns dom. Det står i tidningen dagen efter men efter det är det som sagt bara gårdagens nyheter. Men om man skulle ta livet av sig på det mest makabra och groteska sättet som man kan komma på tycker jag ändå att man kan bli ihågkommen som den galna självmördaren.
Så min plan, den enkla vägen ut att bli ihågkommen är att ta livet av mig på just ett sånt sätt när jag har gjort det jag velat och levt så länge jag vill.
Jag ska ta livet av mig så att det kommer bli spökhistorier om mig senare och historier som sträcker sig flera hundra år framåt i tiden. Jag skall göra något som ingen annan någonsin gjort.

Jag skall gå upp på ett hyreshus i en storstad, huset får vara max 5 våningar högt och det måste ligga mitt i centrum. Jag skall ställa mig på taket av huset och binda fast ett rep i något bastant och fast som kan hålla upp min vikt. Jag skall sen binda fast andra änden av repet runt mina båda ben och ställa mig precis vid kanten av taket. Redan nu kommer folk att stanna och tro att jag skall hoppa, så fel dom kommer att ha jag kommer att göra så mycket mer. Jag tar upp en stor vass kniv, antagligen en machete eller liknande. sen skär jag nästan av mig hela huvudet men inte helt för huvudet får inte lossna det skall hänga kvar i fast vicka åt ett håll. När jag väl gjort det kommer jag med all säkerhet att falla ner för taket. Repet som jag har knutit runt mina ben kommer att vara så exakt mätt att mitt nästan avhuggna huvud kommer att hänga upp och ner i ansiktshöjd med människorna som går nere på gatan och shoppar.

Det mina vänner kommer alla att minnas!

Sen har jag en liten plan att måla ett ansikte på hakan, sådär som man gjorde när man var liten och lutade huvudet upp och ner så att det såg ut som en liten gubbe men det har jag inte riktigt bestämt mig om än.

Bli nu inte oroliga för detta kommer troligtvis inte hända. Jag kommer antagligen dö ensam på ett ålderdomshem dit mina barn och barnbarn aldrig besöker mig. Jag kommer att vara så gammal att jag inte kan äta själv och bajsa ner mig varje dag. Men jag kommer då heller inte att bli ihågkommen..





För att glömma alla sorgsenhet som jag kände att det blev nu måste jag ställa en fråga som jag undrat ett bra tag nu.

Om en person men flera olika identiteter, en med personlighetsklyvning, schizofren alltså tar livet av sig räknas det då som ett självmord eller som massmord?