Ytterliggare några pinsamheter jag uthärdat..

Jag lidet av ytterligare en sjukdom som heter Jag-kommer-inte-ihåg-hur-du-ser-ut-syndrome. Det innebär att jag har grymt dåligt ansiktsminne och vet därför nästan aldrig vem någon är. Att inte känna igen folk har gett mig otroligt många pinsamma stunder.
Jag kommer ofta ihåg folks ansikten för att jag vet att jag borde känna igen dom på just den platsen. Till exempel så vet jag hur mina arbetskamrater ser ut men om jag träffar vissa utav dom utanför jobbet så har jag ingen aning om vilka dom är. då blir jag ofta tagen för att vara otrevlig eller till och med tyken och att förklara för dom att jag faktiskt inte kände igen dom är ofta ingen ursäkt som folk köper.
Jag har alltid haft problem med att känna igen folk och träffar jag inte någon på länge och deras utseende förändrats mycket är det mest troliga att jag inte känner igen dom längre.
En rolig gång då detta hände var för några år sen när jag stod i kassan på jobbet och en kille kom fram och började prata med mig jag såg fundersamt på honom och övervägde om han var dum i huvudet. Jag var helt säker på att jag aldrig sett honom innan. Efter ett tag sa han "Du känner inte igen mig eller hur?" Jag skakade bara på huvudet och frågade om jag borde det. "Vi gick i samma klass i 9 år!"
Det var som ett slag i ansiktet. PINSAMT!

Eftersom att jag tycker att detta är jobbigt och man får en redig attitydsproblem stämpel av detta försökte jag som så många andra sätta en diagnos på mig själv. Det visar sig att det är vanligt med folk som inte kan minnas ansikten. För vissa är det bara lite och för andra mer. Jag skulle nog klassa mig själv ligga någonstans i mitten eftersom att jag på större familjekalas kan gå fram och presenter mig till kusiners pojk och flickvänner även fast vi träffats en eller två gånger innan.

Anledningen till att man inte minns hur folk ser ut är för att man lägger mer energi på att lyssna på vad dom säger, på vad jag själv säger och på till exempel deras kläder. Jag är den som tänker på vad jag säger för att inte göra bort mig, jag lyssnar noga på vad dom heter för att inte glömma deras namn och lägger deras kläder på minnet för att på det sättet känna igen dom. Därför funkar det för mig på jobbet att känna igen alla eftersom att vi alltid har på oss samma kläder och när jag ser till exempel en deltidare kopplar jag direkt vem det är eftersom att jag är van vid att se den personen på just så och så fort jag träffar samma person på någon annan plats med utsläppt och och med privata kläder står det still.

Andra pinsamheter är när jag träffar kompisar föräldrar på stan. Dom hälsar artigt och jag ser på dom, rynkar på ögonbrynen och går sen vidare och skakar på huvudet. "Ännu ett pucko som tror att dom känner mig."
Sen kommer dom hem och berättar för min kompis att dom träffat mig på stan och att jag sett på dom med en konstig min.

Det slog mig häromdan att jag inte kommer ihåg hur min bästa kompis som jag hade när jag var liten ser ut. Bilden jag har av henne består av en kropp, hennes hår men hennes ansikte är tomt, helt tomt. Hon och jag var ändå med varandra varje dag från klass 1-6. Skulle hon komma fram till mig idag skulle jag säkert se på henne, rynka på ögonbrynen och gå iväg som om ingenting hade hänt. Hellre fly än inte minnas det är mitt motto.

Så jag ber er alla om jag inte känner igen er, ta det inte personligt för det händer nästan varje dag att jag inte minns någon.

Det är så kul när någon skall förklara något som någon gjort för mig och när jag säger att jag inte vet vem personen är börjar dom förklara för mig hur personen ser ut. Therese gör det jämnt av ren vana och tillslut viftar jag bort allt och struntar i vad som har hänt eftersom att jag ändå inte kommer att komma på vem i helvete det är vi pratar om.